Jag vill bara tillägna detta inlägg till en svinbra tv-serie, två män som förstör mitt liv och tre ord som har fått mina känslor att explodera.

Jag pratar om serien Sherlock, de två mästarna som skapat den; Moffatt och Gatiss samt de tre ord de har givit oss som ska beskriva nästa säsong av Sherlock; Rat, wedding och bow. Orden säger mig ingenting egentligen och jag vet att Mofftiss älskar att retas så vi sherlockians lär aldrig kunna lista ut helt vad de betyder. Men orden som skaparna kom med idag har lämnat mig i en orkan av känslor...... Snälla hjälp mig 8C. Ordet bow kommer ganska troligen från boken His Last Bow, vilken innehåller Sherlocks sista fall och i slutet drar sig dektektiven tillbaka och flyttar ut på landet, och boken är den sista Arthur Connan Doyle skrev om Sherlock Holmes, så det verkar som slutet på serien MEN JAG VILL INTE! Moffatt och Gatiss säger att de fullkomligt älskar att skriva för serien, och Cumberbatch, som spelar Sherly, har sagt att han gärna spelar Sherlock tills han blir gamling så serien kan nog fortsätta hur länge som helst 8I Men samtidigt tyder vissa saker på att det inte blir fler än tre säsonger, och det är jag ändå okey med, jag har inte ens sett klart på andra säsongen, och efter tre otroligt bra säsonger skulle jag ändå vara lycklig. :T

Sedan en annan sak som får mig att bli galen inombords är att den tredje säsongen i fråga inte kommer förän om ett år. SUPERSUCK! Hösten 2013! Nej snälla 2012, tack! 8I

Och en tredje sak som gör min hjärna dimmig är att jag funderar, nej, bestämt att jag ska kolla på det sista avsnittet av andra säsongen ikväll, vilket är det sista avsnittet som finns just nu då. MEN KÄRA JESUS JAG VILL INTE! 8C Jag är miljarder procent säker på att avsnittet är bajssorgligt och hemskt och att jag kommer att dö.

Det var allt jag ville säga, jag var bara tvungen att få ur mig lite av mina förvirrade tankar, tack för att du ointressant inte läste det :T

Hej då jag ska nu gå och ha en härdsmälta, explodera och gå runt som en zombie i några dagar...

Det var jävligt länge sedan jag bloggade sist och jag kände att jag borde damma av den lilla bloggen c:

Sommarlovet är snart över ( :C ) men jag har haft det trevligt, jag har gort det jag gör bäst; ingenting. Jag har varit med min kära kusin som har bott hos oss i en månad, jag har kollat på tv (mycket Doctor Who, Torchwood och Sherlock :T), kollat på film (ska jag lista några bra jag sett: the amazing spider-man, 28 dagar senare, paranormal activity 3, brain dead med mera, jag kommer fan inte ihåg vad jag har sätt... :S), läst (Metro 2033 och just börjat läsa liftarens guide till galaxen av Douglas Adams), spelat datorspel (sims 3 så klart, lite TS2 (:D) och Amnesia-det är some scary shit...) jag har också lyssnat mycket på musik (som vanligt (börjar du bli trött på alla parenteser än, för det är jag...) och målat C:

Det summerar min sommar, pretty much c:

Läste BTW ut Metro 2033 idag 8I SKITBRA bok! Den bästa jag läst skulle jag tro :D Följande kommer en något rörig recension, som var anledningen till det här inlägget:

Recension

av

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij

Året är 2033 och jorden ligger i dekontaminerade ruiner efter det tredje världskriget. En liten spillra på tiotusentals människor lyckades undkomma undergången genom att fly ner i världens största atombombsäkra bunker; tunnelbanan under Moskva. I de underjordiska stationerna har små samhällen byggts upp som alla har olika ideologier och styrelseskick. Det kryllar av handlare, frihetskämpande kommunister, fascister och människor med några extra fingrar eller som saknar ett ben på grund av strålning som sipprat ner i deras ända hem.

Stationen VDNCh blir ständigt attackerad av monster som krupit ner från ytan och söker död åt människorna som försvarar deras skydd. Människor som på något sätt överlevt femton år av strålning på ytan har muterats till varelser med glansig, läderartad hud med stora svarta ögon. Den oskyldiga stationen måste försvara sig för om den går under riskerar hela metron att anfallas av dessa svarta.

En ung man vid namn Artiom som bor på stationen får i uppdrag att söka upp lösningen på hotet. Det tar honom ut på en resa genom ostadiga, smutsiga stationer där han träffar alla möjliga personligheter som hjälper eller hindrar honom. Han förflyttar sig genom farliga, mörka tunnlar där allt inte är som det ska. Samtidigt märker han att det är något speciellt med honom och att något mer drar honom ut i äventyret.

Denna bok är nog den bästa jag någonsin läst, den innehåller intressanta myter, blodisande skräck, mycket action och underbara filosofiska tankar om meningen med livet. Den är fartfylld från första sida till den sista och låter en inte lägga undan den. Den dystopiska och hemska framtidsskildring som boken är baserad på är fruktansvärd att föreställa sig men inte alla sagor har lyckliga slut, enligt boken börjar det tredje världskriget nästa år! Men allt detta bevisar bara vad människan kan göra för att överleva. Inte ens efter jordens undergång ger hon upp.

Det som jag älskar med boken är atmosfären och sammanhanget med boken, just det att man försöker överleva i den trånga metron utan att veta hur himmelen ser ut. Även de sociala situationerna är väldigt verklighetstrogna och spännande att läsa om, alla stackars människor som är inlåsta som råttor i en labyrint av tunnlar försöker nog alla att finna något sätt att se livet på och att överleva, om det är genom att sälja sig själv för att ha råd med mat till sin familj, genom att tro och be till en dominerande gud, jaga bort de som inte förtjänar att leva där utan spara platsen åt viktiga människor eller genom att gå upp på ytan och samla på sig allt de kan som kan vara till nytta utan att dödas av köttätande monster.

Ofta sker oförklarliga saker på stationerna och tunnlarna och ingenstans finns säkerhet. Till och med i tankarna kan man inte vara ifred, till och med psyket blir påverkat då främmande tankar slår rot och får folk att bete sig konstigt eller till och med dö. Men frågan är bara vad orsaken är, är det en gas som läcker ut ur rören som ger hallucinationer? Eller hjärnkontrollerande monster? De döda som vill ha sällskap?

Boken innehåller många olika synpunkter på människan och livet. Artiom försöker starkt att försöka förstå sitt öde och sin livsuppgift, han träffar många olika människor som alla har olika svar men det slutliga svaret finner han själv från det mest oväntade håll.

Den som är tapper och uthållig nog att i hela livet se in i mörkret

blir den förste att finna en ljusglimt i det.

- Khan, sid. 435